lerduvan.blogg.se

och din mamma frågar hur jag mår, kul att se mig igen är det tydligen, jag svarar såklart att jag mår bra med ett leende. vet inte om hon vet vad hon vet vill hon veta, men jag svarar att det är bra. för det är det de flesta vill höra. de vill höra att skolan är så bra så och pojkvännen mår bra och ja jag pluggar på och ja om tre år är det ju student så det är bara att hålla ut haha och har jag vänner och tack tack till komplimanger om mitt nya hår. 

 

hon (liksom ingen) vill inte höra min utläggning om att jag nyss var på bup och pratat om saker man inte pratar om. hon vill inte veta att jag kanske inte klarar av att gå till skolan eftersom jag knappt kan ta mig upp. hon vet inte om att jag kanske egentligen skulle vilja hoppa av helt, strunta i studiebidraget, bara gå foto, eller resa iväg till berlin. men troligen skulle det väl inte bli bättre där. inget blir någonsin bättre. men det vill hon (liksom ingen) inte veta. de vill bara få säga att det var kul att ses. och hoppas att det förblir bra.

 

hon säger att jag ser ut att må bra, din mamma, och jag tänker; hur blev jag så bra på att låtsas det här. hos bup har de nyss sagt att jag stänger in mig. visar inte utåt hur jag känner mig inuti och kanske till och med är som två personer. och det skrämmer mig, att jag blivit så bra på det här att jag ser ut att må bra. när jag inte mår bra. när jag är trasig. kanske trasigare än på länge, just i sen eftermiddag/kväll idag.

 

Du är inte där och det är nog lika bra. för det hade jag nog inte orkat, inte då inte nu kanske inte ens på fredag. det återstår att se förstår väl jag med men jag är nervös. inte nervös för att träffa dig egentligen utan nervös för min egen reaktion. orkar inte fullt ut psykbryt. var länge sedan nu, insparksfesten var senast tårarna bara inte slutade. på sistone har jag hållt ihop mig. i alla fall bland folk.

 

Jag är stel och tom och full av hat och tårar som inte kommer ut och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Fångad av mig själv, järngrepp.

 

 

 

 

Jag vill bara ligga i min soffa hela dagarna. Få besök av fina människor (Simonsimonsimon) och äta mat utan att bli tjock och vara snygg utan smink och bara titta på filmer som jag redan sett tills jag blir inspirerad till att fortsätta leva igen. Just nu går dagarna ihop och det är en enda smörja av att; Regina nu ska du gå av tåget, nu ska du sätta dig på tvärbanan, nu ska du träna, nu ska du gå upp ur sängen och ta dig till skolan. Det är hela tiden ett tvång och jag måste säga till mig själv vad jag ska göra för att klara de enklaste sakerna. Så jag omger mig med människor som kan säga till mig, så att jag slipper. För då får jag känna mig lite bättre, när det är någon annan som informerar om att Nu ska vi upp till sjuan än om det är jag. Helst av allt vill jag dock bara ligga i min soffa hela dagarna. Med utsikten som synes ovan, men framförallt med blicken på pojkvän och gamla filmer.

Idag! Köpte jag biljett till Timo Räisänen i Nyköping och över det är jag ungefär sådär jätteglad. Det jag dock är mindre glad över är faktumet att det är den enda Timo Räisänen konserten jag till slut kunde gå på tack vare dumma dyra SJ-biljetter, brist på boende samt åldersgräns a la 20 i Stockholm. Det är dessutom sittplatser i Nyköping. Den enda konserten jag kan gå på. PARTY OSV. MEN det är ju faktiskt Timo Räisänen, och han gör allt värt det och då går man på den konserten man har råd med/kan gå på oavsett om det är sittplats eller inte. För han är så himla bäst.