När jag/du/vi/jagminnsinteens skrev det trodde jag aldrig att det skulle stämma in på oss för vi var ju vi, vi var ju de som till och med de som aldrig träffat oss visste hörde ihop. men nu är det så det är och jag vill inget annat än att glömma eller få tillbaka. just nu minns jag men det är så långt borta och jag snuddar vid det för varje sms, för varje gång jag säger förlåt. men du har nog gett upp nu. har du gett upp?
rockville för några veckor sen gick bra tills jag såg dig i varje hörn och tänkte vad åt helvet allt är och det gick så bra tills en tjej vi så gärna ville vara som fast vi inte erkände det blir chockad över att vi inte är vänner och jag hatar det där "inte är vänner"men det är ju så det är och jag hatar att hon blir chockad och jag hatar så mycket fast egentligen är jag nog bara ledsen
huset för två eller kanske tre jag minns inte för jag är så jävla förvirrad veckor sen. vi ska prata, i alla fall säga hej, byta lite saker som vore vi ett par som lämnat varandra. det är vi ju också egentligen. jag gjorde slut. men paniken går inte och cigg efter cigg hjälper inte för det blir bara panik och när jag samlat mod till mig står du med din syster och jag vågar inte och sen när jag är bestämd/blivit övertalat/förstått att jag faktiskt inte är ett sandkorn mot du som skulle kunna vara en sten. vi är stenar båda två. då har du gått. antiklimax.
rockville igår och jag ser dig och du har en ny kofta och den är så fin och jag vill gå fram och säga det, bara ett kort hej vad fin kofta sorry för att jag typ är hemskt hejdå men jag skulle aldrig säga sorry jag skulle storböla eller inte kunna prata alls eller bara bli en klump. Vi går nästan rakt in dig och det är så pinsamt allting men det lägger sig och jag vågar inte prata med dig idag heller men för varje dag så vill jag ha dig tillbaka mer och mer men jag saknar dig mindre och mindre. Är det inte konstigt?
Jag hittar liksom ersättningar för dig och suddar ut dig, inte det som varit men jag skippar illusionen om att du kommer smsa igen för nu är det nog faktiskt i dina händer men du väntar kanske på mig men jag kommer aldrig smsa dig och klart att vi ska säga allt men jag orkar inte ens med mig själv just nu så hur ska jag orka oss? vill bara släppa och gå vidare men det kanske är för förstört för det.
jag älskar dig i alla fall. jag bara önskar att det inte blivit så här.
