och din mamma frågar hur jag mår, kul att se mig igen är det tydligen, jag svarar såklart att jag mår bra med ett leende. vet inte om hon vet vad hon vet vill hon veta, men jag svarar att det är bra. för det är det de flesta vill höra. de vill höra att skolan är så bra så och pojkvännen mår bra och ja jag pluggar på och ja om tre år är det ju student så det är bara att hålla ut haha och har jag vänner och tack tack till komplimanger om mitt nya hår.
hon (liksom ingen) vill inte höra min utläggning om att jag nyss var på bup och pratat om saker man inte pratar om. hon vill inte veta att jag kanske inte klarar av att gå till skolan eftersom jag knappt kan ta mig upp. hon vet inte om att jag kanske egentligen skulle vilja hoppa av helt, strunta i studiebidraget, bara gå foto, eller resa iväg till berlin. men troligen skulle det väl inte bli bättre där. inget blir någonsin bättre. men det vill hon (liksom ingen) inte veta. de vill bara få säga att det var kul att ses. och hoppas att det förblir bra.
hon säger att jag ser ut att må bra, din mamma, och jag tänker; hur blev jag så bra på att låtsas det här. hos bup har de nyss sagt att jag stänger in mig. visar inte utåt hur jag känner mig inuti och kanske till och med är som två personer. och det skrämmer mig, att jag blivit så bra på det här att jag ser ut att må bra. när jag inte mår bra. när jag är trasig. kanske trasigare än på länge, just i sen eftermiddag/kväll idag.
Du är inte där och det är nog lika bra. för det hade jag nog inte orkat, inte då inte nu kanske inte ens på fredag. det återstår att se förstår väl jag med men jag är nervös. inte nervös för att träffa dig egentligen utan nervös för min egen reaktion. orkar inte fullt ut psykbryt. var länge sedan nu, insparksfesten var senast tårarna bara inte slutade. på sistone har jag hållt ihop mig. i alla fall bland folk.
Jag är stel och tom och full av hat och tårar som inte kommer ut och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Fångad av mig själv, järngrepp.
